I skånsk våtmark, en halvmil från havet och Skillinge, lät det danska riksrådet Jens Holgersen Ulfstand 1499 bygga sig ett femvåningshus av sten. Ofantligt rik och mäktig utvecklade han här ett slags privat hovliv. Att bygga sådana här högresta ”hus” var redan då egentligen ur modet. Troligen ville han befästa sin makt genom att använda riddartidens former. Men om nu själva formen var gammeldags så var byggnaden fylld av nymodigheter, til exempel ett varmluftssystem för uppvärmningen. Vi kan också se många kluriga uppfinningar för att försvara huset; falluckor, blindgångar och kanaler för kokande tjära att möta fienden med. Placeringen i öppna och svårforcerade marker var förstås också strategisk – fienden syntes på långt håll. De flesta historiska spår visar att borgen bara tjänade sitt ändamål ett par generationer. Så här ville den skånska adeln inte längre bo. Redan under 1500-talet började Glimmingehus användas som sädesmagasin. Under skånska kriget under 1600-talet var svenskarna dock rädda för att huset skulle bli ett danskt fäste. Karl XI beordrade rivning, men manskapet gick bet på att demolera de två meter tjocka murarna och huset fick stå kvar som magasin genom seklerna. Det var just sädesmagasin det fortfarande var När Selma Lagerlöf un- der 1800-talets sista år låter Nils Holgersson rädda säden från den då största fienderna: råttor. Användningen var skonsam mot huset, men många röster höjdes för att ge byggnaden en värdigare användning. Kanske bidrog Nils Holgerssons stora popularitet? Glimmingehus övertogs i alla fall av staten 1924 som i nationalromantikens anda restaurerade Glimmingehus till ett ”nationalmonument” med museum, kafé och vandrarhem. Paradoxalt nog är det glömskan och ett liv vid sidan om samtidens behov som räddat Glimmingehus och så många andra gamla kulturmiljöers ursprunglighet.